Men vilka är då zoofilerna? 

Först och främst måste man komma ihåg att zoofili inte är något man väljer.

Om man tänker sig att det skulle vara möjligt att välja, så vore det logiskt sett väldigt korkat att välja något så tabubelagt och oaccepterat. Särskilt med tanke på alla svårigheter det är förenat med rent praktiskt och socialt. Inte nog med att samhället ser ner på zoofilerna, det kan dessutom vara livsfarligt. Hästar och kor väger väldigt mycket och kan trampas, knuffas och sparkas rejält. Hundar och grisar kan bitas ordentligt. Om man använder något att stå på för att nå upp finns risken att ramla och slå sig. Många djur är endast periodvis mottagliga för sexuella aktiviteter vilket innebär att man (ifall man bryr sig om det) måste anpassa sig till deras sexualcykler. En annan aspekt är renligheten. Somliga djur kan, ur mänsklig synvinkel, tyckas vara smutsiga eller illaluktande (fast förmodligen inte för den zoofil som tycker om dem). Med detta i åtanke är det svårt att tänka sig att någon (som inte är masochistiskt lagd) skulle välja att utsätta sig för allt detta frivilligt och dessutom kunna njuta av det.

Som med andra sexuella läggningar är det svårt att peka på något särskilt som bidragit till att man blivit zoofil, lika lite som man kan utpeka några specifika kriterier för andra sexuella minoriteter. Arv, miljö och typ av uppväxt kan säkert ha en viss betydelse. Men att säga generellt att de som växt upp på landet i nära kontakt med djur blir zoofiler är att ta i för mycket. De flesta bönder eller lantarbetare blir trots allt inte zoofiler. Det förklarar inte heller hur det kan komma sig att vissa människor som inte växt upp utan djurkontakt blir zoofiler. Enligt en undersökning av Dr Hani Miletski visade det sig att det bland de hon intervjuat fanns personer som växt upp i stadsmiljö utan kontakt med vare sig smådjur eller lantbruksdjur och som i vuxen ålder funnit sig vara zoofil.

Under de år jag varit i kontakt med zoofiler på Internet har jag fått en ganska god insikt i vilken typ av människor som tillhör den här kategorin, och min slutsats är att det inte finns någon särskild gemensam nämnare att tala om. De är av alla möjliga olika kön, åldrar, storlekar och utseende. Inte heller social färdighet, civilstatus, ekonomi, utbildning, yrke eller samhällsställning verkar påverka urvalet. Kort sagt, vem som helst kan vara zoofil, alltifrån fattiga bonddrängar till förmögna företagsledare. Att zoofilen skulle vara hänvisad till djur p.g.a. svårigheter att få kontakt med det motsatta könet stämmer inte heller. En påfallande mängd zoofiler jag fått kontakt med har varit, eller är, sambo, gifta eller på annat sätt tillsammans med mänskliga partners. Därmed inte sagt att det inte finns de som tytt sig till djur av just den anledningen.

Det finns en vanlig föreställning om att zoofiler eller bestialister skulle sakna de moraliska och etiska värderingar som hindrar oss från att begå våldtäkt, mord och andra brutala och grymma handlingar mot såväl djur som människor. Jag kan tänka mig att det i mångt och mycket beror på att media sällan fokuserar på annat än de våldsamma fall av djurplågeri som då och då inträffar. Det är således en väldigt skev bild allmänheten får av zoofilen. 

Av någon anledning tycks de flesta (som motsätter sig tidelag) vara helt oemottagliga för idén att även kvinnor skulle kunna vara zoofiler. Min uppfattning är att det finns fler kvinnliga zoofiler än många tror men att de kanske inte gör sig lika synliga som män, varken på nätet eller i verkligheten. Jag har själv personligen träffat fyra kvinnor som njutit av sexuella kontakter med djur och jag har via telefon eller ”webcam” kunnat bekräfta många fler kvinnors äkthet (det är en vanlig företeelse på Internet att män utger sig för att vara kvinnor). 

Den slutsats jag drar (baserad på de jag träffat och haft annan kontakt med) är att de inte alls är okänsliga bestar som brutalt våldför sig på djur utan snarare kärleksfulla, omtänksamma och vänliga individer som aldrig medvetet skulle skada varken sina egna eller någon annans djur.