Samhället och zoofilerna 

Under lång tid har kyrkan haft en framträdande ställning i samhället och därmed i hög grad påverkat befolkningens normer för acceptabelt leverne. Det gällde att hålla sig väl med prästerna och lagmännen annars kunde man råka väldigt illa ut. Staten och kyrkan uppmuntrade till angivelse av kriminella, oliktänkande och ogudaktiga personer. Utbölingar, främlingar och andra underliga personer sågs på med misstänksamma ögon och man kunde räkna med att bli utsatt för spott och spe ifall man gjorde något som stack ut från det normala. Att tillhöra en sexuell minoritet var definitivt inte något man öppet skröt med. Det normala var att man skaffade sig en partner och bildade familj, helt i enlighet med kyrkliga traditioner. Tidelag och homosexualitet var perversioner som endast efterblivna, fula, kriminella och socialt missanpassade stackare sysslade med. Sådana som inte kunde få partners på vanligt sätt eller som levde väldigt isolerat.

Även om lagarna till slut förändrats så är det inte lika lätt att ändra på gamla ingrodda vanor och traditioner. Dessa ålderdomliga föreställningar om vilka som sysslar med tidelag eller andra sexuella varianter lever kvar än i dag hos förvånansvärt många, även hos utbildade och intelligenta personer. Det är inte ovanligt att det på olika forum och chatter på Internet, där ämnet diskuteras, ses kommentarer i stil med ”Ni djurknullare är psykfall som borde spärras in på dårhus” eller ”Är du så ful att du inte kan få någon tjej utan måste knulla djur?”. Ganska vanligt är också att tidelag jämställs med pedofili. Grundtanken där är att djur är lika ”oskyldiga” och hjälplösa som barn och inte har någon egen vilja eller möjlighet att försvara eller uttrycka sig. 

Den homosexuella frigörelsekampen under senare delen av 1900-talet blev så framgångsrik att idag är det helt accepterat och t.o.m. trendigt att erkänna att man är homosexuell. En avgörande anledning till gayrörelsens framgång har nog berott på den stora mängden anhängare och att det funnits ganska väl fungerande nätverk för kontakter dem emellan. Det finns inte alls lika många zoofiler som homosexuella, och av de få som finns är det inte många som har kontakt med andra likasinnade. Innan Internet blev vanligt fanns det inget praktiskt sätt för zoofiler att leta reda på andra med samma läggning. Det fanns inga särskilda barer eller geografiska områden där man kunde få kontakt. Tidningar och sexmagasin tillät oftast inte kontaktannonser där man eftersökte djur eller andra zoofiler.

Idag finns på Internet många olika platser där zoofiler kan annonsera och få kontakt med andra. Trots detta och trots att det dagligen blir fler och fler som gör sina röster hörda är det inte troligt att zoofilerna lyckas genomföra en lika lyckad kampanj som de homosexuella.