1. Djuren skadas fysiskt av tidelag.

Låt oss gå igenom de olika aspekterna var för sig.

Knivskurna djur (och liknande): Det är nog få som inte skulle hålla med om att den här typen av handlingar är skadliga för djuren. Misstag nummer ett är att automatiskt sammankoppla sådana här sadistiska akter med zoofili och tidelag. Att någon utsätter djur för misshandel kan ha många olika orsaker som inte nödvändigtvis har med sex att göra. Till exempel kan det handla om att få ut försäkringspengar från en "slutkörd" tävlingshäst. Eller att någon vill komma åt en person genom att skada dennes djur. Sadister som inte kan eller vågar få utlopp för sina böjelser bland människor kan vända sig till djur för att de är lättare att komma åt och risken för upptäckt är mindre. I dessa fall kan det finnas vissa kopplingar till sexuella handlingar, men de är snarare bundna till den våldsamma aspekten än den sexuella. Orsakerna till varför sadisterna handlar som de gör kan ha olika grunder, men generellt kan man nog säga att de har lika mycket gemensamt med zoofilerna som våldtäktsmän har med "vanliga" människor. 

Misstag nummer två är alltså att förutsätta att en zoofil inte bryr sig om sin partner, dvs. djuret. Om man tänker tanken ut, att varje zoofil skulle skära sönder djuret varje gång han/hon ville få utlopp för sin sexdrift så skulle det snart leda till att alla djur i närheten försvann. Det finns tyvärr ingen färsk undersökning som visar på hur många zoofiler (med zoofil menar jag alla som på något sätt har eller har haft sexuell samvaro med något djur) det finns i vårt land, men det är nog ingen underskattning att gissa på i alla fall 1 procent av den vuxna befolkningen. Om vi räknar på, säg 4 millioner vuxna, så blir det en summa av 40.000 personer. För säkerhets skull kan vi halvera den summan och hamnar då på 20.000 zoofiler som har eller har haft sex med djur (inte alla zoofiler är intresserade av, eller kan/vågar ha, fysisk sex med djuren, därav halveringen). Detta skulle innebära att enorma mängder djur skulle bli knivskurna eller så kraftigt misshandlade att någon skulle lägga märke till det och rapportera det. Lyckligtvis verkar det som att verkligheten inte ser ut på det viset. Även om mina siffror skulle vara kraftigt överdrivna så visar statistiken över rapporterade skador av den karaktären att omfattningen är försumbar i sammanhanget. Med tanke på hur många zoofiler det finns kan man nog säga att de flesta (som utövar tidelag) INTE är intresserade av att skära upp eller skada sina sexpartners. 

Det tredje misstaget är att inte göra skillnad på skador mot könsorganen som orsakats av annat än mänsklig hand. Det är inte helt ovanligt att djur skadar sig mot taggtrådsstängsel, vassa grenar, glas eller annat skräp som kan finnas i deras miljö. Även andra djur kan orsaka sådana skador mot känsliga områden. Om man inte bevittnat händelsen som ledde till skadan, och det inte finns tydliga spår (ledtrådar) att gå efter, kan det ibland vara svårt att hitta den faktiska orsaken. Det finns idag en hel del som har videoövervakning i sina stallar men jag har inte hört om någon som lyckats filma någon person som utfört sexualsadistiska handlingar mot djur. 

De fall där zoofilen eller tidelagaren har sexuell samvaro med djur i lämplig storlek (som deltar frivilligt) och där misshandel inte är ett inslag behandlar jag mer införligt i artiklarna i "Djurfakta" och "Sexuella kontakter". 

Battered Pets och andra rapporter: Det här är en märklig historia egentligen som visar på vilken kraft auktoritära personer och media kan ha när det gäller att bilda en opinion hos folket. Det hela började med att herrarna H.M.C. Munro och M. V. Thrusfield gjorde en undersökning i England som i huvudsak handlade om fysiskt misshandlade sällskapsdjur. Underlaget kom ifrån slumpvis utvalda smådjursveterinärer runt om i England och bestod av 448 inrapporterade fall av misshandel. Av dessa fall kunde sex procent misstänkas vara av sexuell natur beroende på skadans art, ägarnas uppträdande, vittnesmål eller förövarnas erkännande. Tjugoen fall gällde hundar, fem gällde katter och två gällde ospecificerade arter. Märk väl att anledningen till att dessa fall ansågs vara av sexuell natur berodde på författarnas egenhändigt skapade terminologi som fastslog att alla skador som gällde de anala och könsliga regionerna skulle betecknas som sexuella, oavsett hur skadan uppstod eller av vilka motiv. Enligt de veterinärer som rapporterat in fallen var det endast sex av djuren som kunde misstänkas ha varit utsatta för rent sexuella handlingar, och det var dessutom så att några av dessa inte uppvisade några skador alls.

Även om en hel del kan sägas om rapporten i sig, så är det ingenting emot hur vissa personer i Sverige använder sig av den för att rättfärdiga sina egna åsikter. Såväl veterinärförbundet som andra organisationer och privatpersoner har, med ledning av Johan Beck-Friis tolkning av rapporten, gjort gällande att det förekommer 200 - 300 fall av sexuell misshandel av djur årligen i Sverige och att antalet ständigt ökar. Beck-Friis tolkning är dock lite underlig. Trots att det är väsentlig skillnad på svensk och engelsk lagstiftning vad gäller tidelag, och att den ursprungliga rapporten inte handlade om skador av verklig sexuell natur, så överförde han på något mystiskt vis resultaten till svenska förhållanden och kom då fram till dessa siffror. Att djurskyddsmyndigheten i en undersökning kommit fram till att det i Sverige endast rapporterats in 209 fall på 34 år!! har inte haft någon relevans tydligen. Jag tycker i alla fall att det är stor skillnad på siffrorna. Lilja Warg har skrivit mer om det här i sin artikel Tidelag, mytbildning och lagen. Resultatet av den här missinformationen är tyvärr att många ser det som en absolut sanning, det som Beck-Friis och andra som följt i hans spår säger. Media spär på med att publicera de versioner som stödjer dessa tolkningar, men inte andra som motsäger dem.

Smådjur: Det är inte ovanligt att man kan läsa inlägg i debatterna som handlar om att det är synd om hamstrar, kaniner, katter och diverse andra smådjur som tidelagare förgriper sig på (enligt debattörerna). Och det kan jag hålla med om, att ifall någon människa skulle försöka sig på att penetrera ett så litet djur så är det inte bra för djuret. Dock är jag inte så säker på att det verkligen förekommer särskilt mycket sådant i något annat än skrönor och "roliga" historier. Jag har umgåtts med zoofiler (bland många andra) på Internet i många år och jag har aldrig hört talas om att någon skulle ha varit intresserad av så små djur, i alla fall inte när det gäller samlag. Det har förekommit enstaka gånger att någon låtit katter eller små hundar slicka dem, eller själv utfört oralsex på små djur, men inget mer avancerat än så. Det är min uppfattning att de zoofiler jag varit i kontakt med har varit såpass förståndiga att de insett att storleksskillnaden gör det omöjligt att idka samlag med små djur utan att de skadas, och som jag tidigare föreslagit så verkar de flesta inte vara intresserade av att skada sina djur. Som både Munro och Warg påpekat är det sannolikt att det i de flesta fall handlar om andra orsaker än tidelag när smådjur skadas. Till exempel är det inte ovanligt att barn medvetet eller omedvetet skadar smådjur, helt utan sexuella avsikter. Som alltid finns det såklart undantag, det har bevisligen kommit in smådjur som blivit antingen analt eller vaginalt penetrerade på ett skadligt sätt. Det är förmodligen så att förövaren i de fallen inte brytt sig om konsekvenserna av sitt handlande. I dessa fall är det klart en fråga om att djuret utsatts för ett väsentligt lidande och handlingen är alltså straffbar enligt djurskyddslagen. 

En särskild företeelse som dykt upp mer och mer (om än väldigt marginellt i jämförelse med andra djur) är användningen av smådjur inom pornografin. Det rör sig oftast om kvinnor som använder reptiler, fiskar, blötdjur, gnagare o.s.v. till att stimulera sig själv med. Detta handlar inte om tidelag egentligen utan om att sälja pornografi som är chockerande, anstötlig och för kvinnan nedvärderande. Djuren har ingen sexuell roll utan är bara ett attribut för att uppnå detta, och för de som tittar på sådan pornografi är det inte djuren som är det intressanta. Det är såklart inte en föredömlig hantering av varken djur eller kvinna och även om det inte är säkert att själva handlingen är skadlig för djuren så kan hanteringen i övrigt innebära ett visst mått av lidande. Blir djuret skadat eller onödigt stressat gäller djurskyddslagen som vanligt. Dessutom finns det en särskild klausul i svenska lagen som reglerar användandet av djur i filmproduktion och som i sig skärper kraven på att djuren inte får utsättas för lidande. Tyvärr gäller inte samma regler utomlands, där de flesta produktioner spelas in. Ämnet pornografi behandlar jag mer ingående på annan plats.

Upp

2. Djuren åsamkas psykiskt lidande av tidelag.

En verkligt omdiskuterad fråga är huruvida djuren lider psykiskt av att delta i sexuella handlingar med en människa. Detta är en inte helt lätt frågeställning eftersom det finns så många aspekter att ta i beaktande och många teorier som vävs in i varandra.

För att överhuvudtaget kunna komma med ett sådant påstående måste man förutsätta att djuret i fråga har en mental kapacitet som möjliggör det vi skulle beteckna som psykiskt lidande. Idag har vi vissa indikationer på att vissa "högre" stående djur har en så utvecklad mental kapacitet att man kan rimligen anta att de kan lida eller njuta psykiskt. I takt med att vår kunskap om djurens beteende och språk ökar får vi också större möjlighet att förstå hur djuren fungerar psykologiskt. Vi kan också dra slutsatser om deras mentala status beroende på förändringar i beteende och förhållande till sin omvärld. Det har visat sig att många djur som upplevt ett psykologiskt trauma, långvarig stress eller saknat möjlighet att få utlopp för sina naturliga behov kan ändra sina normala beteenden. För en skötare som känner sitt djur, och bryr sig om dess hälsa, kan det handla om att lägga märke till subtila förändringar som en utomstående inte skulle ha noterat. Vissa av beteendeförändringarna kan å andra sidan vara mycket tydliga, exempelvis när en hund som blivit misshandlad av en särskild person visar rädsla eller aggressivitet mot den personen, eller att en illa behandlad häst som tidigare varit tam plötsligt blir folkskygg. Hos vissa individer kan problemen resultera i utvecklandet av stereotypa beteenden (t.ex. "vävande", djuret gungar upprepade gånger i sidled med frampartiet vilket bl.a. kan leda till onormal förslitning av lederna). Ibland går det att behandla och rehabilitera sådana djur och ibland inte.

Viktigt att förstå i det här sammanhanget är att djur inte kommunicerar med mänskligt tal utan med andra medel, t.ex. kroppsspråk, läten, dofter, smaker och fysisk kontakt. Vi har genom tiderna lärt oss att tolka och översätta vissa djurs språk på sådant sätt att vi till viss del kan kommunicera med dem. Mer mentalt utvecklade djur har enklare att förstå oss och vice versa. Det är enklare att uppnå ett samspel med t.ex. en hund eller häst än en orm eller fisk. I princip kan sägas att de djur vi haft lättast för att kommunicera med också är de vi domesticerat och tämjt genom årtusendena (hundar, hästar, kor osv.). Genom att adaptera deras kroppsspråk och andra signaler kan vi visa vad vi känner och vill och på så sätt skapa en tvåvägskommunikation. 

Vad har då allt det här med psykiskt lidande och tidelag att göra?

Jo, de som hävdar att djuren alltid lider psykiskt av sexuell samvaro med människor har som huvudargument att vi inte utesluta att de inte lider psykiskt och därför bör vi inte utföra sexuella handlingar med dem.

Detta baseras på tron att vi, när det gäller det sexuella, inte kan tolka deras språk och beteende, d.v.s. att kommunikationen mellan oss i det fallet inte skulle fungera, även om vi har stora kunskaper om många andra aspekter av djurets liv. Många gånger hänger sig teorins förespråkare upp sig på att djuret inte med vårt mänskliga tal kan säga "JA" eller "NEJ", och därför är det omöjligt att veta dess innersta önskningar. På något vis blir det som att djurets sexualitet särskiljs från resten av djuret och de signaler och beteenden som vi vanligtvis kan tolka inte längre gäller. Men bara när det gäller människor som sexpartners. När det handlar om andra djur av samma art, eller till och med djur av skilda arter, återgår allt till det normala igen. Ofta görs också sammankopplingen med tvång och våld och att tidelaget inte går att utföra utan dessa yttringar, vilket alltså leder till lidande (denna aspekt behandlar jag mer ingående i "Sexuella kontakter"). 

Hur ska man kunna veta ifall ett djur lider psykiskt då? Om man utgår från ett djurs behov av att t.ex. kunna röra sig fritt och frivilligt välja om det ska delta i en aktivitet eller inte, så är det ett rimligt antagande att det innebär ett visst psykiskt lidande ifall dessa kriterier inte kan uppfyllas. Detta lidande kan motverkas ifall djuret får andra fördelar som uppväger det negativa. Ett exempel på detta kan vara att djuret låter sig bli inkallat och satt i en inhägnad eftersom det vet att god mat serveras där och att fållan erbjuder ett skydd mot dåligt väder. Således blir det inte en traumatisk upplevelse att bli instängd för en kortare period.

Ur ett djurs synpunkt handlar allt om vinst. I varje givet ögonblick görs avvägningar om vinsten eller förlusten av det som händer. Djuret dras till det som är positivt och försöker undvika det som är negativt. Går det inte att undvika det negativa stressas djuret psykiskt, medan positiva händelser ökar det mentala välbefinnandet. Ibland kan djur utstå mindre behagliga situationer om de vet att de får ut något positivt av det som uppväger det negativa, eller om de försöker undvika ett större hot.

För att ett djur således ska kunna påstås lida psykiskt av sexuella handlingar med människor måste alltså den negativa upplevelsen vara värre än den positiva. Om djuret fråntas sin rörelsefrihet och möjlighet att utöva sin fria vilja under akten kan man förmoda att det innebär ett psykiskt lidande, likaså om djuret tvingas genom våld eller hot om våld. Men om djuret däremot kan välja att gå sin väg, utan hot om repressalier men ändå frivilligt deltar i aktiviteterna kan man knappast hävda att det skulle vara psykiskt skadligt.

En del hävdar att djur skulle få en sådan psykisk chock av mänskliga sexuella närmanden att de går in i ett passivt tillstånd som gör att människan inte kan se dess lidande och därmed förväxlar dess passivitet med samtycke. Detta förklarar dock inte hur t.ex. handjur samtidigt kan vara aktiva och få erektion, eller varför djuren i andra situationer inte reagerar likadant. Mig veterligen finns det ingen rimlig förklaring till att just den sexuella beröringen, men inga andra (mer traumatiska), skulle orsaka en sådan reaktion. En förklaring till att den här teorin uppstått kan vara att man sett, eller hört talas om, ett alldeles särskilt beteende som kan förekomma hos vissa djur. Bland vissa mindre bytesdjur har det uppstått ett försvarssystem som bygger på att i akut fara, t.ex. om en rovfågel hotar, så kan de lägga sig ner och spela döda tills faran passerat. Det är även känt att större djur kan reagera med att lägga sig livlösa ner när de redan blivit tillfångatagna av ett rovdjur. Detta hänger ihop med att rovdjurets instinkt att döda är knutet till bytets rörelser, upphör rörelserna finns det en chans att rovdjuret släpper bytet och inriktar sig på nästa byte. Det är inte orimligt att anta att de här instinkterna, att spela död eller bli passiv, mer eller mindre kan finnas kvar hos vissa av våra husdjur, men jag tror knappast att något så odramatiskt som "vanliga", icke våldsamma, sexuella handlingar skulle trigga dem. Särskilt inte om det finns mycket enklare sätt att slippa ifrån det om man vill. Går man så långt att man behandlar djuret så brutalt och okänsligt att ett chocktillstånd inträder har man för länge sedan passerat gränsen för vad som är att anse som djurplågeri. 

Jag har aldrig hört talas om någon verklig händelse där ett djur gått in i chocktillstånd av att ha haft icketvingande, ickevåldsam sexuell samvaro med en människa, utan det verkar mest vara ett påhittat argument som cirkulerar i tidelagsmotståndarnas kretsar. Det är inte så konstigt att djur som upplevt kraftigt våld eller hot blir påverkade, men jag har ännu inte fått någon bekräftelse på att konventionellt tidelag i sig skulle leda till några särskilda negativa beteendeförändringar

Den här teorin bygger på i princip tre föreställningar som inte är realistiska ens var för sig, än mindre ihopslagna.

Den första handlar om att barn är förtjusande små änglar som absolut inte har någon förmåga att kommunicera med sin omvärld eller ens förstå vad som händer. De har inte någon uppfattning om sin kropp eller sitt kön och det sexuella finns helt enkelt inte. Samtidigt innebär varje sexuell handling ett oerhört psykiskt trauma som får effekter för resten av livet och särskilt då om en äldre person är inblandad. Paradox???

Den andra föreställningen är att djur inte utvecklas från en söt liten unge till en vuxen individ, fullt utrustad med alla fysiologiska och psykologiska funktioner som kännetecknar en sådan. Djuren saknar alltså könsliga funktioner, sexuella lustar, förmåga att veta vad de själva vill och dessutom kapaciteten att försvara sig mot sådant de finner obehagligt, eller åtminstone kraften att fly. Realistiskt???

Den tredje handlar om att det som påverkar barn negativt, såväl fysiskt som mentalt och socialt, direkt kan överföras till djurvärlden. Alla de sociala och personliga problem som barn kan utveckla som en följd av sexuella kontakter kan djuren också råka ut för om de har sexuell kontakt med människan. Rimligt??? 

Vi tar en titt på hur verkligheten ser ut... För sammanhangets skull begränsar vi djurvärlden hädanefter till de djur vi oftast har i åtanke när vi pratar om tidelag, d.v.s. relativt högt stående däggdjur. 

1. Barn

Barn, liksom djurens ungar, föds med vissa instinkter lagrade i hjärnan, men de är inte kompletta varelser som kan ta hand om sig själva. De måste tas om hand av föräldrarna tills de lärt sig tillräckligt för att klara sig. Denna process startar omedelbart efter födseln och går olika fort beroende på djurart. Människans barn tar relativt lång tid på sig att utvecklas, men resultatet blir också en mer komplex varelse vad gäller intellektet (dock är själva utvecklingstiden inte det som avgör en varelses intelligens). Under tiden barnet utvecklas får det en ökad insikt om sig själv och sin omgivning. Kroppen utvecklas också enligt ett förprogrammerat schema. Jag ska inte gå in så mycket på detaljer här utan det räcker att konstatera att från det att barnet börjar upptäcka sin kropp i tidiga år dröjer det inte länge förrän de kommer in i den fas där de provar och experimenterar med olika delar av kroppen. De sexuella organen och funktionerna är inget undantag. Får de lov att obehindrat utvecklas har de i de flesta fall en ganska klar bild av sin kropp och vad de gillar att göra långt innan puberteten. Detta är inget konstigt utan kan läsas om i många olika handböcker om barn och dess utveckling. Hursomhelst betyder barnens utveckling att de ingalunda är "oskyldiga" (om man med oskyldig menar fri från sexuella tankar och funktioner), såtillvida man inte med "barn" endast avser den korta period innan de blir självmedvetna, alltså de allra tidigaste åren. Avser man barn i åldern 3 till 15 så är de tänkande och kännande varelser som har en uppfattning om sin och andras kroppar, de har en mer eller mindre utvecklad sexualitet och de har förmåga att uttrycka sig. Grundinställningen hos ett barn är att det som är skönt och trevligt är bra och positivt och något att eftersträva. Typiskt är att barns inställning till sex inte blir negativt färgad förrän vi vuxna ger dem signalerna att sex och kön är något skadligt eller tabu, något som bör undvikas och döljas. Det psykiska traumat som den sexuella kontakten skulle leda till blir i själva verket inducerat av omvärldens fördömande och snedvridna syn på sexualiteten snarare än den faktiska handlingen. Därmed inte sagt att det inte finns handlingar som verkligen orsakar trauman, men det är inte automatiskt givet att varje handling gör det.

2. Djur

Djur som har samma typ av sexuella funktioner som vi undergår precis samma sexuella utveckling, det går bara mycket fortare eftersom de har kortare livslängd. En skillnad är att djurungarna lär sig mer av att leka med sina syskon och av sina föräldrar. Eftersom djur saknar det sexualfientliga klimat som styr människans uppfostran är det inget konstigt i att ungarna redan innan de är könsmogna efterapar de vuxna och har sex med syskon, föräldrar och andra närstående i den mån de tillåter det. Den sexuella leken bidrar till att utveckla de kunskaper och färdigheter som behövs när det är dags att skaffa sig en riktig partner. Som vuxna och könsmogna har de en sexualdrift som inte är väsentligt skild från vår. Driften att fortplanta sig är instinktiv, men inte i avsaknad av känsla. Även om instinkten driver dem att försöka fortplanta sig så kan inte akten i sig vara obehaglig eller utan omedelbar vinst, för då skulle den inte finnas till överhuvudtaget. Försök har visat att djur som fötts upp i total isolation från sin familj eller andra av samma art får stora svårigheter att klara sig socialt om de senare i livet sammanförs med andra. De saknar de sociala färdigheter som andra ungar lär sig av sina närmaste släktingar och föräldrar, och detta gäller även sexuella funktioner. Ju högre intelligens desto större betydelse har miljö och uppfostran för ungens utveckling till en välanpassad social individ.

Såvitt vi vet idag är inga andra arter än människan intellektuellt medvetna om att parning leder till befruktning och i förlängningen avkomma. Om detta stämmer följer logiskt att man inte kan påstå att alla djur har sex i avsikt att föröka sig. Inte medvetet i alla fall. Och vidare när det gäller högre stående djur så har det ju visat sig att enbart instinkterna inte räcker till för att successivt skaffa sig en partner och producera avkommor. Alltså måste det finnas andra fördelar med den sexuella aktiviteten som gör att djuren gärna hänger sig åt den. Om man då antar att det inte är obehagligt för könsmogna djur att hänge sig åt sexuella aktiviteter, utan snarare att det finns ett element av njutning inbakat, borde det också innebära att de inte lider av det varken fysiskt eller psykiskt.

3. Överföring av barnens känslor till djuren

Följer man resonemanget att djuren påverkas i samma grad som barnen och har den inställningen att barn alltid får psykiska men av sexuella handlingar så är det givet att djuren också lider psykiskt av sex. Men hur kan detta stämma i ljuset av det vi lärt oss av hur såväl djur som barn fungerar?

Ett barn som njutit av en sexuell handling kan fås att må dåligt om man inpräntar i det att det varit en dålig handling och att barnet inte borde ha tyckt om det. I fortsättningen blir den positiva upplevelsen negativ och barnet skyr det sexuella kanske för lång tid framöver. Föräldrarna eller omgivningen skapar alltså ett trauma som inte funnits från början. Samma sak gäller om barnet inte får utveckla sin sexualitet på ett naturligt sätt utan antingen hämmas eller styrs in i av föräldrarna förutbestämda banor. Då behövs det inte ens någon faktisk händelse som utlösande faktor för att psykiska problem ska uppstå.

Det är alltså sällan en enskild händelse i sig som skapar ett problem utan andra faktorer. Dessa faktorer har vi själva skapat genom vår sociala och samhälleliga utveckling. Moral, etik, religion, framtidsperspektiv och många andra specifikt mänskliga faktorer inverkar och styr hur barnet upplever händelsen.

För att djur på liknande vis ska påverkas måste de till fullo förstå och ingå i dessa begrepp, men så är ju inte fallet. Vi kan tillämpa t.ex. moraliska och etiska lagar för hur människan ska förhålla sig till djur, men vi kan inte förklara vårt synsätt för djuren själva. Det går inte att få ett djur att förstå att tidelagsakten är dålig för att vi har en imaginär gud som säger så. Inte heller kan vi förklara begreppet "rättigheter" för det saknar innebörd för dem. Argumentet om att "vad ska socialen/prästen/polisen/vemsomhelst säga?" eller liknande är också meningslöst för djuren eftersom de inte har någon uppfattning om vad våra mänskliga och sociala institutioner innebär och hur de skulle kunna påverka deras liv. Djurens framtidssyn är också begränsad, det har visat sig att de kan ha en viss tidsuppfattning men den är långt ifrån så utvecklad som vår. De har svårt att bygga upp långa logiska tankekedjor som kan få dem att förstå att en handling som utförs nu kan få oönskade konsekvenser senare i livet, eller omvänt att en kanske tråkig händelse kan leda till fördelar som inte är uppenbara för stunden.

Således går det inte att direkt överföra problem som uppstår p.g.a. vårt abstrakta tänkande till djur som inte delar vårt sätt att leva och tänka.

Sammanfattningsvis kan man säga att djur är vuxna, tänkande individer med ett väl utvecklat sexliv. Barn är inte könlösa, "oskyldiga" och kommunikationslösa varelser. Djur och barn lever i skilda världar och har inte samma förhållande till sin omgivning, alltså går det inte att likställa deras eventuella psykiska problem.

Upp

Det kan inte förnekas att vissa smådjur saknar medel att i tillräcklig utsträckning försvara sig mot en person som tvingar sig på det, men det finns även djur som i allra högsta grad är kapabla att göra det om de så skulle vilja.

Vuxna djur måste ha något som gör dem lämpade att överleva i det vilda, och de har utvecklat olika strategier för att uppnå detta. Rovdjur som vargar (hunddjur), lejon (kattdjur) och fåglar har starka käkmuskler och tänder (näbbar) och klor gjorda för att göra stor skada på sina offer eller fiender. Flyktdjur som hästar, nötkreatur, får och getter får dels skydd i form av flocken och dels genom att vara snabba så de hinner undan sina förföljare. Men även flyktdjur kan försvara sig effektivt genom att sparka, bita eller stånga om de blir trängda och inte kan fly. Stora djur har också sin massa och vikt till hjälp. Hästar t.ex. är väldigt starka djur som lätt kan sparka ihjäl en människa. Kor är normalt sett ganska lugna djur, men ett uppretat djur är definitivt inget att leka med. En fullvuxen ko kan väga uppåt 500 - 600 kilo (tjurar uppemot 1500 kg) och även om hon saknar horn kan hon orsaka rejäla skador bara genom att använda sin kroppsvikt och trycka till lite. Dessa överlevnadsstrategier har inte försvunnit för att vi tämjt och domesticerat djuren. Även mycket små hundar kan bitas.

Teorin om att vi pacificerar djuren genom att utnyttja vår maktposition som djurens ägare och förvaltare bygger på grundantagandet att djuren själva är medvetna om sin status som underlydande och att de står i en beroendeställning som de inte vågar sätta sig upp emot. Härigenom ges djuren egenskaper och känslor de i realiteten saknar. För att göra den kopplingen att det är tvunget att låta husse eller matte göra som de vill för att annars kanske de slutar ge mig mat, eller kastar mig ur huset, måste man ha förmågan att tänka abstrakt och förutse en möjlig framtid bortom den mest omedelbara, samt de långtgående konsekvenserna av en vägran. Såvitt vi vet idag har djur inte den mentala kapacitet som krävs för att förstå sådana tankegångar på samma sätt som vi kan. Det är möjligt för ett djur att lära sig att vissa handlingar får vissa konsekvenser, men de är ganska kortsiktiga och omedelbara. Vissa djur kan lära sig ganska långa händelsekedjor, men inlärningsprocessen kräver att man tar en sak åt gången. Det går inte att visa eller förklara hela förloppet på en gång och tro att djuret ska förstå vad det är man vill uppnå. Dessutom är det inte säkert att djuret förstår exakt vad det är det gör, men eftersom belöningen eller bestraffningen driver det så utförs handlingen ändå.

Om man genom att förstärka ett positivt beteende lär ett djur att utföra en handling den normalt sett inte skulle ha gjort i naturen kan man då hävda att djuret lidit? Om man med plågsamma metoder lär ett djur något är det helt klart att djuret lidit under inlärningsprocessen, men om det inlärda i sig inte är plågsam uppstår frågan om huruvida en repetition av den inlärda handlingen innebär ett fortsatt lidande?

Upp