I ett land som Sverige av idag kan det tyckas att massmedierna och journalistkårerna skulle veta bättre än att publicera tvivelaktigt och prejudicivt material. Stora rubriker om sex och våld säljer bättre än korrekt och objektivt skrivna reportage. Många tidningar och andra medier är styrda av sina ägares politiska och ekonomiska intressen.
Större kvällstidningar med egen nätupplaga har ofta
diskussionsforum där vanliga människor kan skicka och svara på insändare,
men inlägg som ställer sig positiva till tidelag tillåts inte eftersom de
strider mot tidningens policy. Däremot är det helt okej för tidningarnas egna
medarbetare att skriva om händelser som framställer zoofiler negativt.
Exempelvis ges sådana fall där personer medvetet skadat djur i könsorganen
stor uppmärksamhet. Dessa rapporter är ofta så vinklade att allmänheten lätt
får uppfattningen att alla zoofiler gör likadant mot alla djur, att det är något
som är karakteristiskt för just zoofiler.
Våren 2005 sändes en programserie som hette P3 Front, där man tog upp aktuella händelser och gjorde granskande reportage. Utgångsläget skulle vara att behålla en objektiv och opartisk ställning till det man rapporterade om, men i fallet med granskningen av tidelag såg det helt annorlunda ut. Redan i inledningen avslöjade de sin negativa inställning genom att använda väldigt fördömande ord som t.ex. ”våldtäkt” och ”sexuellt utnyttjande”. Vidare fortsatte de med att låta en veterinär (Johan Beck-Friis), som tidigare gjort sig känd för att vara tidelagsmotståndare, komma till tals utan att hans påståenden någonsin blev ifrågasatta. För att sätta tyngd i sina argument drog han paralleller till en studie som gjorts i England och på ett väldigt ovetenskapligt sätt överfördes felaktigt tolkade resultat till svenska förhållanden. Vad som inte uttalades var att de siffror som nämndes egentligen hade väldigt liten koppling till tidelag. Studien handlade inte om tidelagsaktens inverkan på olika djur. Den var en sammanställning av ett antal brittiska veterinärers rapporter om alla typer av skadade djur de fått in på klinikerna. Även om det förekom ett och annat fall där det kunde misstänkas att skadan berott på tidelag handlade de allra flesta fall om rena rama djurplågerier eller olyckor. I en del fall kunde det inte ens avgöras vad skadan berott på. Till och med författarna tillade att de valt att inte inkludera tidelag (bestiality) som en rubricering eftersom det inte var syftet med studien. I slutet av programmet fick en anonym person berätta om hur han gjorde när han hade sex med hästar. Den här killen blev ständigt avbruten med olika ledande frågor och man kunde ana att han inte alls fick sagt vad han ville. Med i programmet fanns också en taleskvinna från en hundorganisation som berättade om deras försök att få till ett förbud mot tidelag.
Hela produktionen genomsyrades av programledarnas tydliga aversion och negativa inställning. Programmets upplägg kändes väldigt vinklat till tidelagsmotståndarnas fördel och man tillät inte någon att svara på inläggen från veterinären och programledarna. Min slutliga bedömning av programmet är att det inte skulle klara ens två minuters kritisk granskning av någon med minsta hum om hur en dokumentär bör göras. Det uppfyller inte på långa vägar ens de mest grundläggande kraven på objektivitet och god journalistik.
Tyvärr är det så att folket i allmänhet är väldigt
okritiska till vad de hör på TV eller radio. Om en auktoritet påstår en sak
så är det lätt att ta det till sig, särskilt om det rör något man inte har
någon djupare kunskap om. När sedan andra prominenta personer och ”välgörenhetsorganisationer”
i sin tur hänvisar till dessa auktoriteter blir budskapet ännu mer befäst. Om
tillräckligt många ropar ut en osanning blir den till slut betraktad som
sanning.
Det är i och för sig inte särskilt märkligt att vi får
mest negativa rapporter från media eftersom det oftast bara är anmälda fall
av verkligt djurplågeri som uppmärksammas. Vanligast är att vi får höra om
hästar, kor eller andra djur som blivit knivskurna eller fått diverse
olämpliga saker införda i anus eller vagina så att de skadats. Ibland händer
det att det skrivs någon kort notis om andra fall av djurplågeri, men dessa
får sällan lika stor uppmärksamhet som de av sexuell karaktär.
Om jag inte missminner mig uppmärksammades det nyligen ett undantagsfall där en man ertappats i en hage utförandes cunnilingus (oralsex) på ett sto. Personen blev omhändertagen av polisen men släpptes senare. Den tillkallade veterinären kunde inte rapportera att stoet skulle ha lidit någon som helst skada. Istället för att skriva om händelsen på ett objektivt och informativt sätt satsade man stort på att berätta om stoägarens personliga äckelkänslor och hur vidrigt det var att någon kunde våldföra sig på den stackars hästen på ett så grymt sätt. Vari det grymma skulle ligga har jag svårt att föreställa mig, veterinären kunde ju inte hitta några skador. Vad jag minns nämndes heller ingenting om att hästen skulle ha blivit drogad eller fastbunden, så det kan inte ha rört sig om någon särskilt våldsam akt. Den här händelsen illustrerar tydligt medias makt när det handlar om att skapa en stämning för eller emot något. Genom vinklingen på ägarens känslor appellerade man till något som hade större genomslagskraft än torra fakta och fick därmed det indignerade folket på sin sida. Att inget annat brott än möjligtvis egenmäktigt förfarande med annans egendom förelegat, eller att varken djur eller person skadats, saknade relevans. Tidningarna fick sålt sina extra upplagor, hästägaren fick uttryckt sitt avsky och förbudsivrarna fick ytterligare vatten på sina kvarnar.
Således var alla nöjda… eller?
Fick vi någonsin höra ”förövarens” berättelse? Vad hände med stoet? Har det gjorts någon beteendeundersökning för att utröna hur händelsen påverkat henne mentalt? En uppföljning av historien kanske skulle visa att den ursprungliga artikeln var orättvis och vinklad?