En fråga som allt oftare dyker upp i debatterna är den om tidelagets inverkan på djuren. Motståndarna hävdar gärna att all form av sexuell kontakt mellan djur och människa är skadlig för djuren. Till dessa åsikters försvar åkallas rapporter om knivskurna hästar eller andra svårt lemlästade djur. Det är ingen som bestrider att dessa djur lidit svårt, men att djuren skulle ha fått skadorna till följd av tidelag är inte lika uppenbart.
En person som njuter av att skada andra människor kallas sadist. Handlar det om djur kan man kalla det för zoosadism. Dessa zoosadister är lika lite representiva för zoofilerna som våldtäktsmän är för de heterosexuella. Att skära, sticka eller på andra sätt plåga och skada djur har lika lite med tidelag att göra som tortyr och sadism har med vanlig sex att göra.
Hur många forskare finns det som faktiskt tittat på hur ”normalt” tidelag påverkar djuren? Inga som jag känner till i alla fall. Det finns ett flertal rapporter och avhandlingar som behandlar fenomenet tidelag och zoofili, men de utgår i nästan samtliga fall från ett mänskligt perspektiv, d.v.s. de handlar om vilka personerna är, varför de gör det, i vilken utsträckning och med vilka djur. Sedan finns det de undersökningar som visar hur rent våld (slag, stick, skärsår, kemikalier o.s.v.) påverkar djuren, men återigen har dessa ingen, eller väldigt liten, anknytning till rent sexuella handlingar.
Frågan i så fall är varför ingen tänkt på att göra en sådan undersökning? Är det för kontroversiellt? Inte politiskt korrekt? Risk för att resultatet inte skulle passa in i det samhällsmoraliska klimatet? Kanske man är rädd för att själv bli klassad som pervers galning om man skulle försöka? Det är ganska talande att i flera texter jag läst så har författarna ofta tydligt klargjort att även om de skrivit om zoofili och tidelag så är de själva minsann INTE zoofiler. Det är ingen (eller få) som tror att en journalist som skriver en artikel om t.ex. Ted Bundy, själv är en massmördare. Det behövs inte ens nämnas i texten, men när det handlar om sexuella minoriteter är det visst annorlunda.
Varför skulle det vara så omöjligt att utföra en klinisk och väl dokumenterad studie i hur sexuella handlingar påverkar djur? Om inte forskaren själv är intresserad av att utföra de sexuella handlingarna på djuret så är jag säker på att det går att få tag i andra som är villiga att ställa upp. Det hela skulle kunna övervakas av veterinärer, djurskyddsinspektörer, etologer, djurskötare, forskare med mätinstrument o.s.v. Då skulle man en gång för alla få verkliga och ovedersägliga svar på frågan och därefter kan man med ledning av resultatet behandla en eventuell lagändring.
Eller är det så att det redan finns belägg för att (vissa) djur inte blir så fysiskt och psykiskt skadade som somliga vill hävda, men att det inte är något man talar högt om?
I vissa fall är det nog faktiskt så.
Inom lantbrukets, hästnäringens och hundavelns seminverksamhet förekommer det många exempel på sexuella kontakter mellan djur och människa. Hingstar, tjurar och hanhundar onaneras eller lockas att bestiga en s.k. fantom (konstgjort "hondjur") för att tappas på sperma. Kor och ston stimuleras sexuellt vid semineringen för att förbättra chansen till befruktning. Människan efterliknar grisgaltens beteende för att bestämma var i brunsten suggan befinner sig, ett i högsta grad sexuellt beteende ur suggans synvinkel.
Få veterinärer och djurägare skulle villigt medverka till dessa företeelser om de ansåg dem vara skadliga för djuren. Det är alltså fastslaget att dessa djur inte orsakas lidande, varken fysiskt eller psykiskt, av att människor utför sexuella handlingar på dem. Vad som är välkänt för seminörer, veterinärer och djurskötare hör tyvärr inte till allmän kännedom. De som inte har med djur att göra har ofta inte en aning om hur djur ser ut och fungerar sexuellt, eller hur djuren kan tänkas reagera på sexuell stimulans. Därför anser jag att det är viktigt att tydliggöra dessa förhållanden för allmänheten så att folk kan bilda sig en uppfattning baserad på verkliga fakta.
Här följer en presentation av de djur som är mest förknippade med tidelag och zoofili. Fokus ligger på de större däggdjur som liknar oss mest vad gäller sexuella funktioner och könsorgan, d.v.s. hästdjur, hunddjur, får, getter och nötkreatur. Stora primater har visserligen större likheter, men de är inte direkt en del av vår vardag i Sverige och mig veterligen inte särskilt väl representerade som föremål för zoofilers uppmärksamhet. Mindre djurslag och djur som inte liknar oss sexuellt är också undantagna eftersom sexuella kontakter med dem oftast inte har samma betydelse för djuren i sig, eller rentav är skadliga och därmed brottsliga. Visst kan en människa bli upphetsad av (och känna njutning av) t.ex. att ha en snigel på sitt könsorgan, men även om det inte är skadligt för snigeln så har det knappast heller någon sexuell betydelse för den.
Människan tillhör ordningen däggdjur, d.v.s. vi föder levande ungar som får sin första föda (efter förlossningen) via moderns bröstkörtlar. Till denna ordning hör också hästar, hundar, kor, får och getter. Det som är gemensamt för oss är att vi i stort fungerar likadant vad gäller fortplantning, havandeskap, födsel och hur de sexuella organen är uppbyggda. Hondjuren har äggstockar, livmoder och vagina. Handjuren har testiklar och penis. Även om det kan skilja sig lite mellan djurslagen så utförs en normal parning på samma sätt som hos människan. När hondjuret är redo bestiger hanen henne, för in sin penis i vaginan och efter att tillräcklig stimulans uppnåtts får han utlösning och avlämnar sin sperma i henne. Om honan är i rätt fas av sexualcykeln vid betäckningen kommer hennes ägg att bli befruktade och hon blir dräktig. Fostret utvecklas i livmodern och föds ut genom vaginan. Det som skiljer oss från djuren är form och storlek på könsorganen, antal avkommor, dräktighetstid och fosterutveckling och hur vi tar hand om våra ungar efter födseln. Dessutom skiljer sig våra sexuella ritualer (förspel, parningens utförande o.s.v.) och sociala strukturer åt. Människan är sannolikt också den enda varelsen som fullt ut kan förstå den sexuella aktens betydelse för fortplantningen, d.v.s. vi vet att parningen kan leda till avkomma. Vi är förmodligen även de enda som har utvecklade moraliska, etiska, religiösa och rättsliga lagar som styr våra relationer med andra varelser, såväl mänskliga som icke-mänskliga.
Hästar är flocklevande herbivorer (gräsätare) som människan lyckats ta i sin tjänst och domesticera genom selektiv och behovsbaserad avel. Genom årtusenden har djuren tämjts att utföra arbete åt människan. Med industrialiseringen har arbetets betydelse minskat och djuren har i allt större utsträckning kommit att få betydelse inom sporten och som rent sällskap eller nöje. Men även om hästen nu hamnat långt ifrån grässtäpperna där de ursprungligen utvecklats så har deras grundläggande fysiologiska och biologiska funktioner inte ändrats mycket (detsamma kan sägas om alla de djur vi tagit i vår tjänst). Principiellt sett har de samma organ som vi människor även om vi utvecklats åt olika håll på vissa områden. Vi har båda huvud, bål och fyra extremiteter. Våra inre organ fungerar ungefär likadant och detsamma gäller könsorganen där största skillnaden ligger i storleken.
Ett sto har en vagina som är många gånger större än en kvinnas (normalt sett). Den är anpassad för att ta emot en hingstpenis som är avsevärt mycket grövre och längre än en mans penis (se bild 2-5 nedan). När stoet brunstar och blir mottaglig för parning sker det en del som hjälper stoet att klara av parningen så bekymmersfritt som möjligt. Vulvan (den del av könsorganet som syns utåt) svullnar upp och blir mjuk, slidväggarna blodfylls och blir mer elastiska och slemhinnorna blir tjockare och avger ett slem som fungerar som glidmedel. Till skillnad från andra däggdjur med likartad fysionomi öppnar sig vid högbrunsten stoets cervix (livmoderhals) så att hingsten kan deponera sin säd direkt i livmodern istället för i vaginan.
En normal parning är ingen stillsam och försiktig akt hos hästar. Förspelet består bl.a. av bett, nafsanden och knuffar. Stoet stimulerar hingsten dels visuellt genom att "blinka" med klitoris (se bild 1) så att vaginans rosafärgade inre syns och dels genom de dofter hon avger när hon skvätter urin.
Bild 1. Brunstigt sto blinkar med klitoris och skvätter urin.
Stoets urin innehåller feromoner som talar om för hingsten vilken brunstfas hon är i. När hon blinkar och skvätter visar hingsten stort intresse för hennes könsdelar och han nosar och slickar gärna om hon tillåter det. Står stoet lugnt och stilla vid uppvaktningen är det ett tecken på att hingsten kan gå vidare och bestiga henne.
När hingsten väl trängt in i vaginan stöter han hårt och till synes brutalt ett tiotal gånger innan han får utlösning. Det brukar ta runt en minut från bestigning till nedhopp, men beroende på individuella skillnader och erfarenheter kan det skilja sig en hel del.
Bild 2. Stoet har förberetts och tvättats. Hingsten hoppar upp med frambenen på hennes rygg och riktar in sin penis (här med lite hjälp) mot vulvan.
Bild 3. Penisen har trängt in i vaginan och hingsten börjar röra sig framåt för att komma djupare in.
Bild 4. Hingsten utför rytmiska samlagsrörelser och närmar sig orgasm.
Bild 5. Efter ett antal stötar får hingsten utlösning och pumpar sin sperma in i stoets livmoder. Strax därpå hoppar han ner och akten är fullbordad.
Som framgår av bilderna, som inte på något sätt är överdrivna, är det alltså stora djur med stora organ det handlar om. Även om ponnyer kan vara avsevärt mindre än hästarna på bilderna ovan så är deras sexuella organ klart större än människans. Svaret på frågan om varför de har så stora könsorgan kan nog hämtas i djurens ursprungliga utveckling som växtätare. Det låg en fördel i att vara ett stort djur på stäpperna och det var tvunget att avkomman snabbt kunde komma på fötter och följa med flocken. Därför fick hästen en lång fosterutvecklingstid vilket innebar att fölet blev stort och välutvecklat. Ett stort föl kräver en stor födslokanal (vagina) för att komma ut vid förlossningen. Eftersom djuren under själva parningsakten är sårbara för attacker från rovdjur är det en fördel om parningen går snabbt. Då det för hanens del mest handlar om mängden stimulering av penis för att nå utlösning måste hans penis motsvara honans vagina i storlek. En stor penis får stor kontakt med vaginan och därmed blir stimuleringen stor och tiden som behövs för parningen kan kortas ner. En annan sak som inverkar är att de genom att låta penis tränga in i livmodern förkortat spermiernas väg till ägget och sålunda även förbättrat chanserna till befruktning. I och med detta är det alltså tvunget att penisen blir tillräckligt lång för att nå in.
En normal inseminering av ett sto går till på följande vis: Först görs en brunstkontroll för att man ska veta ifall stoet är redo för parning. Detta görs enklast med hjälp av en proberhingst, dvs. en hingst som får träffa stoet och utföra det sexuella förspelet men inte para sig med henne. Visar stoet att hon är redo förbereds hon genom att en assistent tvättar av hennes vulva och lindar svansen. Sedan tar en seminör eller veterinär på sig skyddsrock och en lång plasthandske. Ibland tömmer seminören stoets ändtarm på avföring i förväg för att minska risken att stoet avger träcken under själva semineringen. Därpå tar seminören fram den utrustning som behövs, spermados och kateter, och smörjer in den rena handskbeklädda handen med glidmedel. Det är viktigt att god hygien upprätthålls här och att steriliteten på handske och kateter behålls så långt det är möjligt för att minska infektionsrisken för stoet. Vanligen stimulerar seminören stoets vulva med smekningar innan handen förs in, så att hon inte blir plötsligt överraskad av penetrationen. Handen förs så tillsammans med katetern in i vaginan och sperman deponeras på rätt plats i livmodern.
Bild 6. Seminering av sto.
En del seminörer efterliknar hingstens samlagsrörelser med armen i vaginan för att ytterligare stimulera stoet sexuellt eftersom det har visat sig att chansen till en lyckad befruktning ökar om stoet får orgasm, eller åtminstone njuter mer av akten. Såväl seminörer som zoofiler har upptäckt att det finns ett särskilt område i stoets vagina som skulle kunna jämföras med kvinnans g-punkt och som ger stoet stor njutning vid stimulans. Vid stoets orgasm sker kraftiga rytmiska sammandragningar i vaginan och de inre könsorganen som hjälper till att transportera sperman till rätt plats i livmoderhornen (där ägget ska möta spermierna om man seminerat eller parat vid rätt tidpunkt).
De gånger man kan tala om att stoet kan lida är ifall hon blir betäckt av en för stor hingst, eller om hon inte är i rätt fas i brunsten. Likaså om hon helt enkelt inte är villig och intresserad, men blir tvingad. Som hos människan har djuren visat sig ha preferenser när det gäller sina partners. Vissa ston godkänner i princip vilken hingst som helst medan andra är mer kräsna och föredrar en specifik hingst. En del ston kan ha en fysik som gör att det lätt sugs in luft i vaginan vilket kan leda till infektioner. Detta kan bli avhjälpt med en enkel operation där man syr ihop övre delen av slidöppningen (en s.k. Caslickoperation). Har detta skett måste man vara noga med att öppna upp igen i samband med parning eller seminering samt när det börjar bli dags för fölning annars skadas stoet då öppningen är för trång.
Vad gäller hingstar så är de i allmänhet mycket rädda om penis och testiklar. Normalt sett är penis uppdragen i buken och väl skyddad. När hingsten slappnar av, ska urinera eller blir upphetsad kommer den fram. Så fort han blir orolig, nervös eller spänd dras den in igen. Det är alltså väldigt svårt att få en hingst erigerad om han inte är med på noterna, så att säga. Hingstar är i princip alltid redo att para sig med kort varsel och förutsatt att rätt stimuli ges så behövs det inte mycket för att få honom sexuellt upphetsad. De är med våra mått sett inte särskilt ömma, även om ett sto kanske skulle anse det. I hingstens förspel ingår nafsanden, bett och knuffar som kan ge nog så allvarliga skador på en oskyddad människa men som inte bekymrar ett sto nämnvärt.
Kor och tjurar är i huvudsak likadant uppbyggda som hästar med små undantag, t.ex. är tjurens penis mycket smalare och spetsigare än hingstens. Parning sker på samma sätt med ett kort förspel där tjuren nosar och slickar kons vulva för att sedan bestiga och äntra henne. Dock är akten mycket kortare. När han väl kommit in gör han en kraftfull stöt framåt och avlämnar säden i vaginans inre del, nära livmodertappen (cervix) innan han hoppar ner igen. En tjur får inte erektion innan han bestiger kon utan den kommer i samband med upphoppet. Då tjurens sädesavlämning inte i lika hög grad är bunden till friktionen mellan vagina och penis, utan snarare själva rörelsen i framstöten, är det inte lika nödvändigt för honom att ha en stor och tjock penis som det är för en hingst. Därför är det också en enkel och snabb procedur att tömma honom på sperma i seminverksamheten. Tjurar är inte lika kräsna vad gäller dofter som hingstar så de hoppar gärna upp på andra tjurar, fantomer eller vagt koliknande föremål. Lyckas man bara styra in penisen i den artificiella vaginan så är det hela över på några sekunder.
Kons vagina skiljer sig inte mycket från stoets. Vid högbrunst löses den slempropp som förseglar cervix upp för att tillåta spermierna att passera, men cervix öppnas inte på samma vis som hos stoet. Vulvan sväller upp och det produceras rikliga mängder brunstslem som ofta kan ses hänga från blygden i långa strängar. En erfaren djurskötare kan se på slemmets färg och konsistens i vilken fas av brunsten kon befinner sig och därmed avgöra när det är dags att seminera eller betäcka. Skulle det vara svårt att avgöra enbart med ledning av slemmet så kan man även prova att trycka med handen på kons rygg. Om hon svankar och "ställer upp sig" är hon redo. Dessutom kan man kontrollera vilken färg slidans slemhinna har och hur pass svullna blygdläpparna är. Nyligen har det framtagits en metod att mäta hormonhalterna i mjölken och på så sätt få ytterligare en indikation på läget. Medan ston endast är mottagliga för parning under vår och sommar så blir kor å sin sida brunstiga med ca 21 dagars mellanrum året runt om de inte är dräktiga. Därför ingår det i skötarens uppgifter att gå igenom besättningens kor och undersöka deras sexuella status dagligen. Att inseminera en ko skiljer sig lite från proceduren med ett sto. Istället för att gå in med handen vaginalt så gör man det rektalt. Genom tarmväggen (märk väl att man inte perforerar tarmen) lokaliserar man cervix och håller fast den. Med andra handen för man in en kateter tills man når cervix och så lotsar man in spetsen med hjälp av den första handen. När så man kommit igenom cervix deponeras spermadosen precis i början på livmodern. Även här finns det en del seminörer som efter deponeringen stimulerar kons blygd och klitoris med smekningar för att på så sätt öka chanserna för en lyckad befruktning. Om det hos kor skulle finnas ett liknande särskilt känsligt område i vaginan som hos ston vet jag inte. Med tanke på tjurens smala penis och den korta stund den befinner sig i vaginan är det dock inte troligt. Mer sannolikt är då att det är tjurens stimulering av vulvan och klitorisen precis före betäckningen som är avgörande för kons njutning. Att det skulle vara så kan även indikeras av att kor gärna låter sig bli slickade av andra kor om det inte finns någon tjur närvarande. Upprepad stimulering av kons yttre könsorgan, och särskilt området precis nedanför slidmynningen, leder ofta till att kon urinerar, något som kan härledas till tiden som kalv. Under första tiden efter förlossningen får kalven hjälp med att sätta fart på tarmtömning och urinavgivning genom att modern slickar den bakre regionen. Stimuleringen gör att de inre organen börjar fungera. Samma stimulering i samband med förspel och betäckning (och även seminering) sätter igång rytmiska rörelser i de inre könsorganen som underlättar spermiernas färd mot ägget.
Även om kor är förtjusta i att klia sig så har jag inte sett några regelrätta masturbationer bland de jag haft att göra med. Inte heller bland tjurar har jag märkt sådana tendenser. Däremot är det inte ovanligt med homosexuella kontakter tjurar emellan. Kor är uppmärksamma på andra kors brunst och i sin egen förbrunstperiod hoppar de gärna upp och "rider" på högbrunstiga kor. Under högbrunsten står de stilla och låter sig slickas och ridas av andra kor.
Bild 7. En ko i förbrunst rider på en högbrunstig ko.
Tikar är i genomsnitt mottagliga för befruktning två till tre gånger om året. Under de här perioderna sväller deras vulva upp och de avger för hanen oemotståndliga dofter. De försöker ofta aktivt få utlopp för sin sexualitet under löptiden (hos hundar kallas brunsten för "löp"). När tiken fått kontakt med en hane och beslutat sig för att godkänna honom som partner, ställer hon sig framför honom med svansen förd åt sidan. Den här signalen stimulerar hanen att bestiga och betäcka henne. Liksom tjuren får hanhunden inte erektion innan själva penetreringen utan den sker i samband med att han kommer i rätt läge för att äntra tikens vagina. När han hamnat rätt växer penis och tränger in. Under den här initiala fasen producerar hanen en avsevärd mängd s.k. försats, en klar och tunn vätska som har till uppgift att fungera som glidmedel. Efter att ha kommit in börjar hanen utföra rytmiska samlagsrörelser och samtidigt börjar en särskild del av hans penis svälla upp. Den här "knoten" blir avsevärt större än resten av penisen och tillsammans med utformningen av tikens vagina (den bakersta hälften är vinklad snett neråt) bildar den en spärr som förhindrar hanens sperma att rinna ut innan parningen är avslutad. I och med detta fastnar hanen med penisen inne i tikens vagina och så kan de sitta ihop under upp till en halvtimme. När hanen får utlösning deponeras sperman i tikens vagina, men allt kommer inte på en gång, utan snarare stötvis så länge tik och hane sitter ihop. Ofta hoppar hanen ner från tiken och ställer sig vid sidan om eller med baken mot hennes medan de är ihopkopplade. Efter att han deponerat all sin säd minskar knoten och hans penis glider ut. Tiken får under parningen sammandragningar i vagina och de inre sexuella organen som hjälper till att transportera sperman till äggledarna. När man planerar att avla på sin tik är det således viktigt att man inte väljer en hane som är för stor för henne. Om hanens knot blir större än hon klarar av kan det bli väldigt smärtsamt både för henne och hanen. Det går oftast inte heller att separera dem innan knoten minskat i storlek vilket kan innebära att lidandet blir utdraget. På stora raser kan knoten växa till en tennisbolls storlek eller större (Grand Danois t.ex.).
Det är inte ovanligt att en hanhund efter en stunds vila betäcker tiken en eller flera gånger till. Eftersom tiken har flera ägg som kan befruktas (de kan få kullar på 12 eller fler valpar ibland), och hanarnas spermier kan överleva i någon dag inuti livmodern, så kan det hända att de valparna i en kull kan ha flera olika fäder om tiken betäckts av flera hanar under samma löpperiod.
Tyvärr har man under lång tid avlat på andra kriterier än reproduktionsegenskaper vilket lett till att många raser har problem att bli dräktiga eller att de får svårigheter i samband med förlossningen. Vissa raser har t.o.m. svårt att para sig naturligt utan måste semineras och sedan förlösas med kejsarsnitt eftersom de sexuella organen inte utvecklats optimalt.
I allmänhet brunstar de här djuren en gång per år, under hösten, och paras intensivt under den korta period då de är mottagliga. För att undvika att ungarna föds mitt i vintern har de utvecklat ett system med fördröjd fosterutveckling vilket innebär att den inte sätter igång ordentligt förrän framåt senvintern. Ungarna föds på våren då de har störst chans att överleva och få i sig tillräckligt med näring för att klara nästkommande vinter. Getterna och tackorna föder oftast en eller ett par ungar, men det är inte helt ovanligt med trillingfödslar. Sker det måste man hitta en surrogatmoder eftersom mamman bara har två spenar som ger mjölk. Fysiologiskt har de större likheter med nötkreatur än hästar. Hanarnas penis är mycket smal och lång och parningsakten är kort, oftast bara några sekunder åt gången. I gengäld kan de upprepa parningen många gånger under den korta brunsten. Liksom hos såväl hundar som hästar och nötkreatur finns här stora skillnader i storlek mellan olika raser.